Kulturkrock när alla vill vara kung för en dag

Det går bra att leva fattigt ett tag om man får vara kung för en dag. Ja så går en vers ur en låt av en känd svensk artist. Och sanningen är att det är förjävligt. Det är förjävligt att det just är den uggle-mentaliteten som orsakar så mycket krogslagsmål runt om i vårt avlånga land:att vilja så gärna vara kung för en dag att det går ut över andra. Jag kan inte tala för hur det ser ut utanför knäckebröd- och lätt och lagom-landet, men jag upplever den svenska alkoholbeteendet med helgsupande i kombination med kungen-teoremet vara grundförklaringen till alla vaktpådrag på uteklubbar och krogar, och jag ska förklara varför. Det handlar först och främst om den hårt slitande arbetaren. Ändå sedan urminnes tider finns det en hierarki i (arbets)livet, herre och tjänare; oavsett om man nu försöker låtsas om det eller inte. Alla har vi våra chefer, det finns alltid ovan en i hierarkin. Människor jobbar o sliter oftast för någon annan om det inte gar företag och sliter ut sig själva för sig själva. Ibland känns alla ansträngningar ändå inte mödan värd, av någon anledning fattar eller ser inte chefen hur knegaren sliter och när han sen ändå får skit för något som går fel-vad gör han då? Ja inte skäller han tillbaka, utan du tar ut din ilska och frustration ...på någon annan.  och vem blir det? Frågan är egentligen när blir det? Ja det kan i princip vara vem som helst, som råkar uppröra honom i fel ögonblick, just det när han är ”kung i baren”. 

 Diktatorn sparar Tid!

Har du också gjort grupparbete så vet du vad jag talar om. Naturligtvis är denna texten inte ett försvarstal för diktaturer världen över. Däremot kan lite mer odemokratiska former ibland spara rätt mycket tid i skolarbete. Varför? Jo därför att det oftast är någon som är väldigt bra på att fika, en person kanske måste väga varenda ord som används i det gemensamma projektet på guldvåg. Fuck that, menar jag. Då kan det vara väldigt befriande att ta till en mer vertikalt uppdelad makthierarki och delegera ut uppgifter. Delat ansvar är ju som ni ofta vet ofta mindre ansvar-fångens dilemma, att inta en dominant strategi, att vara lätt undviks faktiskt bäst genom att fördela ansvarsområden som man måste hålla och stå ansvarig inför.

Man använder helt enkelt ekonomins teorier om att människor är nyttomaximerande , rationella och lata. Lägg därtill att kan jag vara bra på att fika så är jag det hellre än att jobba arslet av mig. De som däremot jobbar arslet av sig kommer att gnälla i vanlig ordning men förhoppningsvis lärt sig mer, men inte om den sociala interaktionen och om feedback.

 Det jag menar är att det finns ledargestalter och de behövs för det går så mycket snabbare då. Ledaren pekar med hela handen som en upplyst despot och arbetet effektiviseras avsevärt. Effektiviseringen har motsvarighet i vad man i ekonomiska sammanhang talar om som relativa fördel. Det betyder att när jag är bättre på att organisera och delegera arbete i gruppen än vad jag är på att ringa upp de för arbetet viktiga nyckelpersoner så finns det en klar fördel av att jag heltid ägnar mig åt det jag är bättre på, har specialisering på-iställlet för att att alla gör allt och det bara blir kaos.

 Nåväl jag antar att det jag försöker säga är att det finns tillfälllen då det kan vara ganska skönt med auktoritet, ordning och hierarki utan någon demokratisk förlaga av det skälet att ett arbete kan bli bra mycket snabbare utfört.

 Men när det kommer till demokrati finns det en stor poäng med att det går långsamt. Demokrati är byråkrati och titta på Sverige, administration går inte fort. Men det handlar om att det ska bli rätt och om att varje instans ska få säga sitt och även vägen från motion i riksdagen till proposition från regeringen går förslag på lagar den långa och mödosamma vägen-allt för att sakta men säkert bygga ihop en kompromiss mellan så många parter som möjligt och ha e dialog med det civila samhället (genom media, internet etc) DEt är naturligtvis svinbra. Demokrati är bra, eller som Churchill sa, kanske inte det bästa styrelsesättet men bra mycket bättre än alternativen. Jag instämmer, men skjuter in att diktatur kan vara bra i skolan då och då, lite diktatur har väl ingen dött av?;) 

He's not worth it 

Med exdiktatorn Saddam Husseins avrättning delas världen upp i två läger. De som tycker det var rätt att avrätta honom och de som hävdar att avrättningar inte hör hemma i demokratier.

"Saddam själv tvekade aldrig att avrätta folk till höger och vänster".

 Men det är inte frågan om dödsstraffets vara eller icke-vara jag vill diskutera här. Det jag vill diskutera är den ypperligt orättvisa skurkvärlden.

Verklighetens äpple kanske trots allt  inte faller så långt ifrån filmens ändå. Har inte ni också sett ett otal exempel från Hollywood om hur lätt det tycks vara att skjuta småskurk 1 i huvudet, bryta benen på småskurk 2 ock kanske till och med tortera småskurk 3 tills han talar om var Storskurken befinner sig. Men när det gäller Storskurken tycks han ibland nästintill skonas. Tycker ni inte på något vis att det är en ganska ruckad logik. Det tycks ju finnas en jävla hierarki bland skurkar; småskurkarna får liksom vara punchbags och tortyrleksaker på vägen mot storskurken. Är det inte så att verkligheten på visst vis stämmer överens med denna bild, för hur ofta är det storskurkarna som åker dit eller verkligen får sona sina brott? De klarar ju sig alltid undan.

Ibland drivs denna logik nästan in absurdum. Det kan gå så långt att huvudpersonen efter en och en halv timmas jakt på Storskurken, när han äntligen funnit honom helt plötsligt hävdar att "He is not worth it", (han är inte värd att skjuta).

Det är skruvat! Det är inte för att jag är en fundamentalistisk dödsstraffsanhängare som jag anser detta vara helt befängt, men det är för att man tillämpar någon form av diskriminering mot de "stackars" småskurkar som har fått stryka med på vägen. Ska det helt plötsligt råda någon slags SÄRBEHANDLING av den skurk som man hårdast av allt borde sätta till.

Är det då verkligen adekvat att komma dragandes med exempel från filmvärlden? Visst fan är det det hävdar jag. Visst dog det folk på vägen till att få tag på Saddam Hussein, och visst torterades människor i jakten på honom säkerligen mer än det straff denna diktator någonsin utsatts för.

Jag vill inte reducera krigsscenariot till en futil beskrivning av goda mot onda men jag måste ändå få tala om småskurkar. Det är ingen nyhet för många men det är en orättvis värld vi lever i där de rika, mäktiga Storskurkarna får privilegiet att uppvaktas med otaliga byråkratiska och juridiska processer medan de fattiga småskurkarna många gånger döms utan rättegång, uppmärksamhet och tankeverksamhet. Se här har jag till exempel redan producerat ett  helt inlägg om denna despot. Jag tycker inte att Saddam Hussein förtjänar all den uppmärksamhet och det mediauppbåd han skapar när han vandrar in i en martyromspunnen död.

Det har hänt mig en del gånger att folk kan ha sagt "Men det där ordet finns inte, det hittar du på nu". I 90procent av de tillfällena har det varit ord som går att hitta i ordinära ordböcker. Men det är de 10procent som inte finns där som egentligen är mer intressanta. 

Fria former?

Jag vill hävda att det är komplett idiotiskt att uttala sig på det viset för det att SPRÅK INTE är något statiskt, vars facit  enbart återfinns i ordböcker. Vi måste våga hitta på nya ord och inte fastna i en slags språkfascism som rabiat jagar ordkonstnärer med gaslampa.

Språk. Jag ska inte säga allt det där självklara som alltid sägs när man pratar om språk, utan skall försöka hålla mig till det jag själv tror är nytt, eller åtminstone mitt eget personliga inlägg i den totala debatten, diskussionen kring språk.

Språklig funktionalism. Idéen som ofta förfäktas av vår tv-personlighet, före detta hassanbusringaren och professor i nordiska språk Fredrik Lindström som för tillfället är programledare i Sverige, världens modernaste land, en utmärkt kombination av underhållning och historisk analys förövrigt.

Funktionalism är vad jag kallar tanken om att språks primära uppgift är att kommunicera. Så länge som andra förstår det vi säger fyller språket sin funktion. Det vill säga, det är okej att använda  ord som "keff" och "guss" (som jag förövrigt och paradoxalt nog har nollkoll på vad det betyder) så är det ok så länge den som lyssnar förstår.

Inom vetenskapen behöver man väldigt ofta hitta på nya ord för att bredda sitt forskande. Inom akademin pratar man väldigt ofta om definitioner. Det är oerhört viktigt hur man definierar de begrepp man som forskare använder sig av så att man vet vad denna forskare menar.

Operationell definition, heter det när forskare bestämmer sig för att definiera ett visst ord/begrepp. Vi måste bejaka denna våra förmåga att uppfinna nya ord, så länge vi kan förklara dess innebörd för andra.

Motsatsen till funktionalism skulle då kunna sägas vara så kallad språklig purism där man anser "grammatisk renhet" (hur f-n man nu definierar det.) vara det viktigaste, Problemet med denna ansats är att det ständigt återkommande problemet i många "Men-Jag-Har-Egentligen-Rätt-Bataljer" : Periodisering. Problemet med periodisering är att man måste bestämma när en ny tidsepok infann sig.

För att vara mer konkret. Om man är "puritan" och till exempel hävdar att persiskan har blivit allt för "arabiserad" så kanske man hävdar att att persiska var "ren"  under tiden innan arabiseringen. Men frågan man då måste ställa är HUR långt tillbaka i tiden var då persiskan persiska, eller urpersiska? Språket har ju hela tiden påverkats av olika kulturer och fått inflytande från annat håll.

Språk är levande konstruktioner i ständigt pågående processer. DÄRFÖR finns det en poäng med funktionalismen. Istället för att gnälla när det uppkommer ord vi inte känner igen, eller när folk kommer på nya ord skall vi glädjas deras uppfinningsrikedom, och BEJAKA den.

(bilden är av guggenheimmuseumet i Bilbao)

Solen skiner, allt är billigt, de har någonstans att bo och de befinner sig på stranden. Det kunde inte bli mycket bättre, eller vänta lite... eller så kunde de ta sig ett dopp i vattnet, simma i det 20 grader varma härliga vattnet, titta ut mot bergstopparna som pryder det harliga landskapet i januarisflodens stad, i stadsdelen som kallas Copacabana, men det får aldrig bli for bra...

När Lask kommer tillbaka från att ha gått på händerna några meter bort från Gasten säger han den där frasen som förändrar känslostämningen.

-Dom har stulit väskan!

Plötsligt rusar en massa tankar och känslor fram i deras sinnen.

-Vad hade jag i väskan? Varför just idag skulle jag ta med sa mycket prylar? Minidisk, Grammatikböcker, husnyckeln!!!! Tänk om dom står och ser oss nu? Tank om de följer efter oss och kollar in var vi bor? Eller ännu värre, de kanske redan vet var vi bor? De kanske håller på och rensar vårt rum med pengar, kreditkort och pass?

Sen kom skammen, skulden framfor allt från Gastens håll. Den hade ju blivit stulen på hans vakt. Men vad fan tänkte Lask egentligen när han tog med väskan till stranden, tänkte Gasten till sitt försvar,  och dessutom fylld med sa mycket grejer. FAN! Tänkte han, varför det? Lask hade ju ägnat flera timmar hemma åt att spela in just den har musiken på den förbannade minidiscarna och sa går det några simpla tjuvar och på ett nafs har de tillintetgjort en hel arbetsdag for honom. Dessutom skulle ju Lask lära sig texten till Mockingbird, av Eminem utantill! Men återigen, hur kunde detta ske? Vad gjorde Gasten, eller rattare sagt vad gjorde han inte?

Att ha en väska på stranden på Copacabana är till att börja med att skrika ut att, "här e jag, kom och stjäl!!" Speciellt på Copacabana. Nåval tjuvarna använde sig av det berömda och äldsta tricket i tjuvarnas manual för dummies, aven kallat titt-tricket. En försäljare drar till sig Gastens uppmärksamhet och en annan liten tjuv springer och norpar väskan fort som fan, och springer sedan av bara röken.

 Lask och Gasten gick snabbt iväg från platsen i fruktan att tjuvarna skulle förfölja dem och försökte skaka av sig eventuella förföljare och bondfångare. Men de gjorde ett alldeles for bra jobb och det slutar med att de kommer vilse i staden. Nar de inser detta ger de upp tanken att gå hem till Gastens farbror for att vilsaa bort förföljarna och försöker ta sig hemåt. Ska de behöva byta las? Kommer de att behöva en deposition? Vad var det egentligen som stals?